Jag har länge velat ha Grythyttans A2-stolar till trädgården. De är en sk designklassiker - något som funnits länge och som har en gedigen design, dvs både funktion och form är bra. Jag är konstvetare och under min universitetstid hade vi flera föreläsningar om kopiering av design, bl a diskuterade vi IKEA och deras blatanta kopiering av många designer. Idag har IKEA utvecklats till att ha egna designers som får ta fram egna produkter istället för att man "bara" kopierar. Det finns en elitism bland många inredningsbloggar där man lär ut hur man skiljer äkta design från kopior och framhåller hur viktigt det är att köpa äkta vara och bojkotta kopiorna.
Ja det vore ju en dröm om alla hade råd och möjlighet att köpa original. Men så är det inte. Innan huset, barnen och en sundare syn på pengar dök upp i mitt liv så var jag ganska benhård på äkta vara. Jag har köpt ett antal designklassiker som jag då tyckte var värda pengarna. Det tycker jag väl egentligen idag också - men jag har inte de pengarna nu. Det betyder inte att jag inte vill ha fina saker. Ibland får man kompromissa. Och även om en kopia har kortare livslängd eller inte är helt hundra lik originalet så kanske det är ok, just för att det är det närmaste jag kan komma den möbeln just nu.
Aspekten som också tas upp är de strävande unga designers som berövas sin inkomst när man/jag köper kopior. Ja, om det mest vore de nya designerna som kopierades kanske men ofta är det Arne Jacobsen, Bruno Mathsson, Josef Frank och en hel massa andra som inte lever längre. Pengarna kommer inte dem till godo och deras "äkta" original är licensierade kopior.
Denna långa harang kom sig av att jag har köpt ett par A2-kopior på Rusta. Jag funderade länge och väl innan jag slog till och resonerade som ovan. Dessa kostar en femtedel av originalet och de kanske håller mycket kortare tid. Men jag kan njuta av dem nu och när jag sen får råd kan jag köpa the real McCoy.
So there.
