Skrivet av en 23-årig Marie med författardrömmar:
Stanna hos mig. Jag släpper inte greppet om din själ. Gå inte. Inte än. Jag behöver dig. Så mycket. Säg att du orkar lite mer och lite till. Lämna mig inte. Det är kallt. Kylan tränger djupt in i mitt innersta rum. Ditt rum. Var är du? Kom till mig. Ta min styrka. Kämpa med mitt mod. Bara du vill. Viljan är starkare än du vill förstå. Du älskar ju ditt liv. Ge inte upp. Du älskar ju mig. Lämna mig inte. Jag förbjuder dig att gå. Går du så går du för att aldrig mer återvända. Det blir din sista färd. Och du reser ensam. Är det verkligen värt det? Låt mig vara din uppenbarelse, ditt mirakel. Ger du upp nu var du inte värd min kärlek. Fan, jag hatar dig. Smärtan av ditt svek är nästan outhärdlig. Jag dövar den så gott det går med allsköns droger. Alltifrån starkt kaffe till valium. Ingenting hjälper mot ovissheten, smärtan, kylan, allt det du bringar över mig. Jag tillbringar mina dagar och nätter vandrandes som en osalig ande över gator vi vandrat du och jag. Innan. Jag super mig full på kvarterskrogen du hatade att gå till. Min andning är tung då jag springer de fyrtiotvå trappstegen upp till din lägenhet. Jag bankar på men ingen öppnar. Det är dött. Allt är dött inom mig. Jag vandrar vid havet utan att se skönhet. Jag älskar inte längre. Bara hat fyller min kropp. Varenda ven är fylld av hat, varenda por till bristningsgränsen belamrad med skuldkänsla, varje steg jag tar ekar av dig. Lämna mig ifred. Jag försöker fly från kärleken du utstrålar trots din totala avsaknad av kämparglöd för ditt liv men du fångar mig obönhörligen om och om igen. Jag är förvirrad till den gräns att jag inte längre skiljer på dag och natt ej heller på gott och ont. Vad gör du mot mig. Du är min förbannelse du som en gång var min välsignelse. Du ger mig ingenting längre. Ingenting. Smärtan är att föredra. Se på mig. Släpp inte min varelse med din blick. Låt mig vandra i ditt synfält hela dagen. Se varje rörelse jag gör, varje skiftning av sinnesstämning som drar som en storm eller stilla bris över mitt ansikte mina ögon. Se på mig. Se mig. Mig. Den du en gång älskade över ditt eget liv. Som idag är ditt liv. Som imorgon är. Men inte längre du.
Det är sista timman nu. Du vet. Jag har vetat i tusen dagar. Jag förbannar min vetskap. Jag vill anta byfånens skepnad, gömma mig i ovetandets träskmarker bara för att för en hundradels sekund fly sanningen som äter upp mig inifrån. Du går nu. Farväl. För alltid och lite till. Inte en tår faller. Jag känner ingenting. Ingenting. Verkligheten upphör att existera och jag lever numera i evighetens förljugna skugga ivrigt väntande på att påbörja min egen färd till oändligheten. Det kommer att bli en lång väntan.
11 februari 1992.
