Vi var i Strömstad i fredags när allt började i Norge. Vi var på vårt sommarställe utan el eller rinnande vatten och fick mobilrapporteringar om först sprängningen och sen Utöya. Det var fragmentariskt och svårt att få ihop vad som verkligen hade hänt. Sen åkte vi till Koster på lördagen och möttes av alla löpsedlar. Då grät jag. Sorgen över alla som förlorat sitt liv och de som är nära dem. Och hur lite vi kan göra för att skydda oss mot detta. Att vad vi än gör mot gärningsmannen inte kommer att göra det som hänt ogjort. Det som sades så bra från en norsk överlevare, "våld föder våld, hat föder hat". Men sorgen...vad göra med den?
Vi tillbringade tid med familjen. Skönt att ha alla nära och kära samlade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar